Kommunikation och inspiration
Header

Vänskap ger mening till livet

maj 14th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Okategoriserade - (Kommentering avstängd)

 

Jag är så glad och tacksam över mina vänner – såväl nya som gamla. Vänskap vävs av viktiga relationer och fyller våra liv med mening. Vänskap är som broar mellan oss människor.

I går kom en väninna – eller egentligen en väninna till en väninna – över på spontanfika i solen. Det blev ett givande samtal, men också ett skönt avbrott från mitt intensiva trädgårdsarbete. Vi hade inte setts på ett tag, men ibland saknar det betydelse. Det nya samtalet tar vid där det gamla slutade. Tack Sanna!

I morse ringde jag Lasse, en händig kompis. Han är gift med en av mina väninnor; Anette. Vi lärde känna varandra när vi delade studentboende i Växjö för över trettio år sedan. Nu bor hon med sin familj på samma gata som jag och barnen. Hur som helst – det problem som framstod som oöverstigligt för mig var klart hanterbart för Lasse. Ett enkelt telefonsamtal till honom räddade inte bara min dag, utan hela min helg! Tack Anette och Lasse!

I dag var mina nyvunna väninnor Cissi och Sussi här på en eftermiddagsfika. ”Cissi och Sussi” låter som ett radarpar, men de har bara känt varandra i några månader. Cissi och jag tränar på samma ställe. Sussi mötte jag via affärsnätverket BNI. Bägge har en härlig energi och den positiva energin blev ännu tydligare när jag tog in dem i ett av mina projekt. Sussi som fotograf och Cissi som formgivare.

Som egen företagare skapar man sina egna uppdrag och affärsrelationer. En stor fördel är att få arbeta med människor som är på samma våglängd. Då blir varje arbetsdag rolig! Både Cissi och Sussi inspirerar och får mig att komma på nya roliga idéer och intressanta affärsuppslag. Tack Cissi och Sussi!

I kväll åt jag familjemiddag med Irené, en väninna sedan snart 30 år tillbaka. Vi träffades första gången på ett MUF-möte i Mönsterås. Det var valrörelse och jag jobbade för MUF i Kalmar län. Irené var nybliven MUF-medlem. Nu är hon stadsdirektör i Stockholms stad. Vi har följts åt genom ungdomsfester, jobb, uppdrag, förlovningar, bröllop, dop och tyvärr även begravningar.

Vi bor i samma område och gillar att umgås, men tiden vill inte riktigt räcka till. Då är det bra att kunna ses på kvarterskrogen en vanlig måndagskväll. Kvällen avslutades med kaffe och nybakade chokladbollar och chokladrutor  hemma hos Irené. De goda kakorna hade bakats av äldsta dottern Ellen och hennes  föräldraledige pappa Janne. Janne är också en god vän sedan tidigt 80-tal. Tack Irené och Janne!

 

Livet är

maj 12th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton | Erfarenheter av livet | Familjen - (Kommentering avstängd)

Vissa dagar kommer vemodet. Ofta i stunder av stillhet, men också i stunder av glädje. Det är snart nio år sedan min man Bosse dog. Ofta gör han sig påmind. I dag var jag ensam hemma och ägnade min tid åt att plocka upp vinterkläderna på vinden. Sådana uppgifter är tråkiga, men kan vara roliga när man gör dem tillsammans. Tillsammans med Bosse hade det gått snabbt och dessutom varit roligt. Jag har aldrig samarbetat lika bra med någon annan, jag har aldrig haft så roligt med någon som jag hade med Bosse. Nu finns han inte här  längre.

Jag saknar honom. Jag saknar vår  relation. Jag saknar också närheten och kamratskapen i vardagen. Att hjälpas åt, att alltid ha en förtrogen, att veta att någon älskar just mig oavsett vad som händer.

I vissa situationer blir saknaden övermäktig. Ofta i samband med skolavslutningar, barnens födelsedagar eller som i dag när Linnea hade sin årliga dansuppvisning. När jag ser vår vackra och begåvade dotter övermannas jag av glädje. Men också av stark sorg och saknad. Hon var sex år när han dog, nu ska hon snart fylla femton. I mörkret kommer tårarna. Då känner jag att livet är orättvist. Då är jag arg på Bosse som lämnade mig och barnen.

Men sedan tänker jag på hur stolt han hade varit om han varit med och sett våra barn  i dag. Hur stolt han varit över mig som mamma. Det tänker jag på och gråter en skvätt till, men då av vemod.

Livet blir inte så som man tänkt sig. Livet är.

 

Blomningen

maj 9th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton - (Kommentering avstängd)

Bara några få bleka blommor fanns kvar i dag. Den överdådiga årliga blomningen i Kungsan är slut för i år.

Efter blomningen

maj 9th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton - (Kommentering avstängd)

Folk vallfärdar till Kungsträdgården när körsbärsträden blommar. Facebook översvämmas av rosa blommiga foton.

I år missade jag tyvärr blomsterprakten.

I dag när jag rusade igenom ”Kungsan” fanns bara några få bleka blommor kvar, men drivor av kronblad på marken.

Kavata violer

maj 7th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton | Trädgård - (Kommentering avstängd)

Små söta violer har slagit rot mellan ölandsstenarna på min uteplats. Så små och bräckliga, men ändå starka och kavata.

Inte trampa, inte röra. Bara titta.

Nya tag i politiken

maj 7th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Politik och samhälle - (Kommentering avstängd)

Tänk att det skulle hinna gå nästan 20 månader efter valet 2010 innan det blev en ordentlig partiledardebatt! Men gårdagens TV-sända debatt ger hopp om framtiden. Alla partiledarna var på hugget och gjorde ett bra jobb. Det bådar gott. Jag hoppas att den höjda politiska temperaturen leder till att alla partier vässar sina förslag.

Det duger inte att som allianspartierna ”bara”  hänvisa till sitt ansvarsfulla ledarskap. Jag saknar en offensiv företagspolitik som uppmuntrar företag att expandera och anställa!

Kastur ökade min klarsyn

maj 5th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton | Erfarenheter av livet | Inspirerande människor | Resor i utlandet - (Kommentering avstängd)

Kastur bjuder på chai-te i sitt lilla hus

Förra månaden pågick en debatt om barnfattigdom i Sverige.  Om barnfattigdomen har ökat eller minskat i Sverige tänker jag inte lägga mig i, för jag får helt andra tankar när jag hör detta ord.

För ett år sedan besökte jag Indien. Jag var där i över en månad och fick många minnen för livet. En kvinna som gjorde starkt intryck på mig var Kastur. Hon arbetade som strandförsäljare i Palolem i Goa, men kom ursprungligen Rajasthan i norra Indien. Hennes man och tre av deras fyra barn befann sig delstaten Gujarati, varifrån hennes man kom. Själv jobbade hon under sex månader i Goa. Hon hade sitt spädbarn med sig, men inte när hon jobbade på stranden.

Hon har aldrig gått i skola, men pratar utmärkt engelska.

I år när vi återvände till Palolem hade strandförsäljning förbjudits. Vad hade hänt med henne? Hur försörjde hon sig nu? En dag så irrade vi runt i jakt på en restaurang där en matlagningningskurs skulle hållas. Vi gick i rask takt förbi några små försäljningsstånd i slutet av den lilla affärsgatan.

”Hello! Do you remember me?” Kvinnans ansikte strålade av glädje när hon såg mig och Linnea.

”Where is your mother and your little daughter?” frågade hon när hon såg att min mamma och Lovisa inte var med.

Barnen och två större barn från grannskapet

Både hon och jag började gråta av glädje. Av någon anledning hade hon berört mig väldigt starkt. Förra året köpte jag en månstensamulett av henne och varje gång jag tagit på mig den har jag tänkt på henne.

Vi lever helt olika liv, i olika delar av världen. Genom att betrakta hennes liv ser jag mitt eget liv tydligare.

Hon tvingas till stora uppoffringar för sin överlevnad. Hon har aldrig gått i skolan och kan därför inte läsa. Med stor möda har hon lärt sig att skriva sitt och sin mans namn. Mannen heter Himmat, men barnens namn kan hon inte skriva.

I femton års tid har hon jobbat i Goa under vinterhalvåret. Barnen  - nu i åldrarna 12, 9, 8 och 1,5 år – har stannat med pappan. I år är första året hela familjen är i Goa.

För henne har dessa uppoffringar varit nödvändiga. Hon vill att barnen ska få en bättre framtid än hon, hon vill att hennes barn ska få gå i skolan. Även om skolan oftast är avgiftsfri i Indien tillkommer kostnader för böcker och skoluniformer och många barn går därför inte i skolan.

Vi kände oss som vita jättemänniskor och det var väl ungefär det vi var...

Någon dag senare bjöd hon hem oss till sin familj. Anil, den åttaåriga sonen välkomnade oss. Pappan var nämligen kvar i den lilla butiken och Anil trädde vant in i rollen som familjen överhuvud.

Hans systrar – tolvåriga Paypal och nioåringen Tulsi – höll sig försiktigt i bakgrunden, medan 1,5-åringen Sadna genast klättrade upp i mitt knä. Möbler saknades helt, däremot fanns några kuddar och täcken som breddes ut på betonggolvet.

Huset bestod av ett enda rum  - fyra väggar i betong utan fönster. Inget rinnande vatten, men där fanns el och en TV stod och flimrade på golvet i ena hörnet.  Mamman kokade chai-te – det villl säga mjölk, te och starka kryddor – till oss. Vi serverades i enkla rostfria koppar.  Huset hade bara fyra koppar så vi fick turas om.

Många människor har det svårt i Indien. Denna familj har det bättre än många andra. De hyr ett litet hus och de har en inkomst, om än liten. Många andra saknar både bostad och jobb. Men även om Kastur jobbar hårt har hon och familjen det knapert.  Vi fortsatte och besöka dem under vår vistelse och dagen innan vår hemresa åkte vi tillsammans till en supermarket och handlade mat, tvättmedel och annat för några hundralappar.

Småpengar för oss, en förmögenhet för dem.

Familjen flyttar hela tiden. Även i Indien finns zigenare, eller ska man kanske kalla dem romer? Vi kan inte  sända pengar eller paket till dem. Även om vi hade kunnat så berättar Kastur att paket ofta försvinner på vägen.

Kastur hoppas att vi kommer åter nästa år. jag också. Tills dess ska jag fortsätta tänka på mitt eget liv med stor tacksamhet, men också på mötet med Kastur och hennes familj!

Det var första gången barnen fick leka med en iPhone - intresset var stort!

 

Vårlig väntan

maj 1st, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton | Mat & dryck | Naturen - (Kommentering avstängd)

Jag firar 1 maj med att arbeta, det är ju trots allt ”arbetarnas dag”. Men jag firar också med nässelpremiär.

Nässelsoppa är som en tidsmaskin för min del. På Källtorp, där jag växte upp, hade vi ett par tillförlitliga nässelställen. Varje vår väntade vi på att de små späda nässelskotten skulle visa sig. Då var det äntligen dags för nässelsoppa! Len och välsmakande!

I år var det en väninna som kom med en stor påse nyplockade nässlor. Vilken glädje! Nu blir det nässelsoppa – på exakt samma sätt som på Källtorp.

  • Förväll nässlorna i lättsaltat vatten.
  • Häll av och ta vara på kokspadet.
  • Krama ur vattnet och grovhacka nässlorna.
  • Fräs lite finhackad gul lök och vitlök i en rejäl klick smör.
  • Tillsätt de urkramade och grovhackade nässlorna.
  • Rör om och strö på ett par matskedar vetemjöl.
  • Tillsätt varmt vatten, buljongtärning, kokspad och en skvätt vitt vin.
  • Koka försiktigt några minuter.
  • Häll på lite vispgrädde.
  • Smaka av med salt och rikligt med nymald vitpeppar. Nyriven muskot eller gräslök är också gott till.
  • Servera med nykokta ägghalvor. Jag föredrar ägg vars gula är krämig.
Det går bra att byta ut nässlor mot späd kirskål. Då får man en pepprig soppa.
I dag var jag tvungen att prioritera jobbet och därför blev det en avvikande  nässelpremiär. Inte soppa, utan istället en matig nässelomelett. Den lagade jag på ett par minuter. Jag stekte tärnad kokt potatis och tomat. Därefter tillsatte jag förvällda nässlor och slutligen hällde jag över en omelettsmet på två ägg och en skvätt grädde. Det blev VÄLDIGT gott.
Nässelsoppan gör jag när barnen kommit hem från Gröna Lund.

”Affärer – var god dröj!”

april 29th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Livet som företagare | Politik och samhälle - (Kommentering avstängd)

För mig och många andra småföretagare är telefonen, jämte datorn, det allra viktigaste arbetsredskap.

Telefonen är den viktigaste sälj- och köpkanalen, helt oöverträffad när man har bråttom. Och bråttom har man som företagare! Ofta är det ett enkelt telefonsamtal som löser problemet – oberoende vad det gäller.

Hur får jag mina uppdrag?

Ofta pratar jag med en potentiell kund och vips dyker det upp en idé som snabbt omvandlas till ett uppdrag. Ibland skriver jag en offert, men långt ifrån alltid. Så fungerar det. Som företagare behöver jag flexibilitet och snabbhet. Därför blir jag förskräckt när jag i dagens SvD läser att Gunnar Larsson som är generaldirektör på Konsumentverket och Göran Marby generaldirektör på Post- och Telestyrelsen kräver skriftligt godkännande av avtal vid försäljning över telefon. Vid första anblicken kanske detta låter som ett bra förslag som skulle stoppa oseriösa telefonförsäljare, men jag tror faktiskt att dessa generaldirektörer missat att det skulle innebära oöverträffad byråkrati för oss småföretagare.

Det är helt orimligt att de affärer som görs upp per telefon ska vidimeras med skriftliga avtal.

 

När våren knackar på

april 28th, 2012 | Posted by Ingela Bendrot in Egna foton - (Kommentering avstängd)

Vaknade av en uppfordrande solstråle som dansade in genom glipan mellan mina sovrumsgardiner. Klockan var bara sex, men jag kände mig stark och utvilad. Underbar start på helgen!

En av mina egenheter är att jag älskar att vara barfota. Egentligen borde jag bo i ett varmt land där skor och framförallt stövlar inte behövs. Mina fötter älskar känslan av att möta marken direkt. Så fort snön släpper börjar min barfotasäsong – givetvis inte hela tiden. Men varje dag tassar jag ut och hämtar tidningen barfota. Inte någon längre promenad, men den kalla fuktiga marken får mig att känna mig jordad och närvarande.

Närvaro är bra. Då hör man fåglarnas intensiva kvittrande, ser de späda nästan självlysande bladen på häggen och känner den söta doften av viol. Våren knackar på och lämnar åtminstone inte mig oberörd.

Delar med mig av en underbar vårbild som jag tog i trakterna av Kristvalla förra året.